Ibland händer det att jag tar ett djupt andetag och funderar över saker som hänt i mitt liv. Jag gör det inte så ofta för man skall alltid blicka framåt och jag vill alltid försöka vara förberedd på vad som komma skall. Jag har dock gått ifrån att vara en person som alltid sett glaset som halv-fullt till att bli en person som oftare ser det halv-tomt. Det är något jag hela tiden jobbar med att ändra. För om det är något som berättar utgången på något som man ska möta så är det inställningen man har när man går in i det.
Nej nu tillbaka till det jag började med. För exakt 4 år sedan gick jag med magen i vädret, hade ont i revbenen och bara väntade. Väntade på att den som var i mig skulle komma ut. Jag minns väntan än i dag. Som jag funderade på vem som var där inne. Sen en lördagskväll så kom hon till mig, eller ja oss som vi var då. Hon var så sjuk, andades inte när hon kom ut. Allt gick så fort och än i dag när jag tänker på just det där ögonblicket så gör det ont i mig. Alla försvann, där låg jag och trodde den lilla person som jag burit på så länge var död. Panik, riktig panik var allt som infann sig. Upprepandet av: Är den död? Vad var det för något? I flera minuter, ingen visste något. Allt jag ville var att få komma efter men det fick jag inte. Vilket är ganska logiskt såhär i efterhand men just då var det inget logiskt kvar. Sen kom hon, 2 minuter fick jag se henne sen försvann hon igen, hon skulle få hjälp att andas. Det finns inga bilder på Philippa som helt nyfödd, här är förklaringen. Det var helt enkelt så att hon helt enkelt inte levde först. Efter den natten, fick hon gulsot. Ännu ett tungt besked då även om det är en vanlig åkomma på småbarn så var vi redan så sköra. En vecka av olika besked var det. Ena sekunden skulle man kanske få åka hem imorgon och nästa sekund var hon sämre än de trott när proverna kom tillbaka. Men vi var hemma till julafton, hon var gul som en liten banan men lyckan var ändå där just då.
Efter Philippa kom så pluggade jag fortsatt på min utbildning med en nyfödd liten tjej. Det gick bra, trots att hon hade kolik. Jag var liksom i en bubbla, det fanns inget "det här går inte" och det gick. Efter lite trixande och meckande så var jag klar med min lärarutbildning under slutet av min lärarutbildning så lämnade jag Philippas pappa, det fanns många anledningar till det vilket jag aldrig kommer skriva om då det inte är relevant för världen att veta det. Men min lärarutbildning var klar och jag gick in i den som en lycklig liten tjej med en kille vid min sida och gick ut ur den 4 år senare med en dotter vid min sida och enormt mycket klokare. För något händer med en när man får barn, det är bara så. Varken man vill eller inte så kommer de in och du kan inte längre bara tänka på dig själv.
Nu blickar jag framåt igen.
Trevlig första advent.
/Matilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar