Ny kula,

Eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag inser att jag försökt skriva mina inlägg i den gamla bloggen så att mitt liv ska verkar spännande. Men det är ganska svårt för det är minsann inte så spännande faktiskt.

Är man 25 år, lärare och ensamstående mamma till en dotter som är snart 4 år så blir livet inte så fullt av äventyr så därför tänker jag från och med nu bara skriva det som kommer upp i skallen. Hur tråkigt det än må vara! Jag hade tänkt vara en sån där blogg som jag gillar att läsa, lite bilder, outfit bilder osv. Men eftersom jag glömmer bort min blogg efter 3 dagar så vill jag redan nu förvarna att det kanske inte blir så. Dels för att jag inte orkar ta en massa bilder på mig själv. Philippa kan inte hantera kameran än så henne kan jag inte heller be. Kanske helt enkelt bara tar bilden från nätet på plagget jag har på mig. Går mycket fortare och alla som känner mig vet att jag alltid har bråttom.

Jag satt och funderade på hur det kom sig att jag blev lärare eller ja, jag vet ju varför. Jag har aldrig en enda dag ångrat att jag valt det här yrket. Även om det kanske inte låter så fancy när jag kommer fram och säger att jag är lärare så är jag förbannat stolt över att jag är det. Det och min dotter är något som jag är stolt över. Philippa på ett helt annat sätt än vad jag är över mitt yrkesval. Men ändå, så himla stolt.

Philippa min lilla guldklimp städar här hemma, jag inser att det är mitt fel. Som den perfektionist jag vill vara (inte alltid är) så städar jag och plockar i princip alltid, jag tycker det är lite mysigt. Nu har Philippa börjat diska här hemma och dammsuga sitt eget rum. Jag är så glad över att jag får dela varje dag med henne. Även om det ibland kan vara tungt som tusan att vara ensam med en envis liten tjej så skulle jag aldrig byta ut det mot något.

Nej nu ska jag lägga mig i sängen, med den snarkande ungen och katten som jag är lätt allergisk mot. Tänkte skriva något fint citat men det är för sent för att jag ska orka googla något.

Sov gott!
Matilda.